Zanna Gregmar Häljenäsvägen 10 261 71 Landskrona 0418 -265 79 Postgiro 101 85 33-8 EMAIL

HAAGKONVENTIONENS BAKSIDA När man glömmer att sätta Barnens Bästa främst

Länder i HagueKonventionen

Seminarium om Konventionen

27sept 2000 plats L4 -17 Riksdagshuset STHLM Mats Hammarström(MP), riksdagsledamot Ewa Larsson Inbjuder riksdagens ledamöter till samtal om Sveriges agerande i fall som rör överlåtande av barn i enlighet med Haag-konventionen.

Föreningens synpunkter :

För Barnens Bästa, måste vi kräva en individuell behandling av varje fall.
Man måste kontrollera orsaken till bortförandet, huruvida det
förelåg destruktiva intentioner, eller om det var ett försök att beskydda barnet.

För Barnens Bästa måste vi kräva rätten till en psykologisk utredning
och bedömning av varje fall innan man skickar bort barnen.
För Barnens Bästa måste vi begära att Barn ej blir skilda från den
förälder till vilken de har störst knytning, speciellt inte i syfte att
straffa föräldern!

För Barnens Bästa måste vi även begära att man skärper agerande,
kontroll och byråkratiska rutiner då ett barn rapporteras försvunnet,
så att man snabbare kan få tillbaka barnet till trygghet.
Man måste kunna agera inom de första 24 timmarna.

För Barnens Bästa måste man genomföra en uppföljning av barnens psykiska hälsa
efter återförandet.

Exempel på olika sorters Haagärende:

Sverige har skrivit på Haag konventionen för att förhindra de skadliga
effekter som ett olovligt bortförande av barn kan medföra. Meningen är
att barnen så snabbt som möjligt skall återföras till sitt hemvist ( den
plats där de bott året innan bortförandet) för att man där ska reda
ut vårdnadstvister och andra lagliga förhållanden.
Det står i Haagkonventionens första paragraf att Barnens Bästa skall
sättas i första rummet. Man utgår från att förhållandena i
ursprungsstaten är så tillfredställande att ett bortförande skulle
strida emot just Barnens Bästa.

Det finns åtskilliga fall där den ene föräldern, oftast den ekonomiskt svagare
( i praktiken innebär detta i regel kvinnor ) för att skydda barnen emot
misshandel, incest och övergrepp, ser som enda lösning att föra dem ur
landet. I dessa fallen kan Haag konventionen, som den tillämpas idag,
faktiskt skada barnen istället för att hjälpa dem och skapa livslånga
psykologiska problem för dessa barn.

Därför är det av högsta vikt för Barnens Bästa att man ser noga på varje
enskilt fall och inte bara använder Haagkonventionen som ett automatiskt
utskickningsredskap mot oskyldiga barn.

Det råder nästan total okunnighet om Haagkonventionen, vad den är och hur den tillämpas, hos de myndigheter och instanser som kan beröras vid utövandet av konventionen.

Problematiken kring föräldrakidnappningar är omfattande, och det är
viktigt att man på alla nivåer i samhället sätter sig in i problemet.
Man måste gemensamt arbeta för att på ett mer effektivt sätt kunna reda
ut dessa situationer lagligen, praktiskt och psykologiskt.

De olika förbundsstaterna tillämpar Haagkonventionen på olika sätt, och
har helt olika inställning till hur strikt man bör följa lagen.


Sverige är en av de mest nitiska förbundsstaterna vad beträffar
utskickning av barn. Sedan 1994 har ett femtiotal anmälningar inkommit
till Centralmyndigheten (UD), och av dem har knappt hälften gått upp i
rätten. Endast i tre av fallen har barnen fått rätt att stanna i Sverige.

Man nonchalerar totalt orsaken bakom ett bortrövande.
Socialstyrelsen har i sin skrift ” Olovligt bortförd” 1994 tagit upp
orsakerna till varför barn förs ut från Sverige, men ingen orsak till
varför barn förs hit.

De föräldrar, och det rör sig i allmänhet om kvinnor, som kommit i
kontakt med föreningen CRIHC, har tagit med barn in i Sverige, för att
skydda både barn och sig själv ifrån en olidlig situation med misshandel etc.

Här kan påpekas att USA inte skrivit under FN:s barnkonvention p.g.a.
skiljaktigheter om vad som ska kunna betraktas som barns rättigheter.

I USA t ex är drogmissbruket integrerat ( och i princip accepterat ) i alla samhällsskikt. Domstolarna rycker på axlarna åt cannabisbruk. Många av de mödrar som flytt från USA med sina barn, har gjort det just på grund av mannens missbruk och de psykologiska följderna därav.

Både i USA och Sverige är vi medvetna om förekomsten av våld inom
familjeramarna emot såväl kvinnor som barn. Därför har vi
Kvinnojouren som svensk motsvarighet till amerikanska ”Shelters” (for
women and children), som under begränsad tidsperiod gömmer och på så
sätt beskyddar dessa offer. Man har alltså insett att allvaret i sådana
våldstillfällen är så stort att staten behöver ingripa för att skydda
dessa kvinnor och barn.

Ska det då inom ramarna för denna insikt finnas geografiska gränser
för var dessa offer får förflytta sig, när lagen och samhället inte
längre förmår att beskydda dem på den plats där de befinner sig ?
Dessa brott sker nästan uteslutande bakom hemmets lykta dörrar...
Ska domstolarna få nonchalera dessa kvinnors rädsla för sin och barnens
säkerhet, på grund av bristande bevisföring i form av vittnen etc.?

I de förhandlingar vi studerat i Läns- och Kammarrätten, framkommer
ständigt nya bevis på okunnigheten om andra länders lagsystem.
Det råder en stor diskrepans mellan lagsystemen i de olika stater som
undertecknat Haagkonventionen.

Det sociala skyddsnätet är sällan eller aldrig lika väl utbyggt som i
Sverige och rätten till rättshjälp är i realiteten obefintlig i många
länder. Därför har många kvinnor inte kunnat få någon hjälp av vare sig
välfärds eller lagsystem i det land hon befunnit sig i, utan sett som
enda utväg att fly.


För det mesta handlar det om en kvinna som alltid varit hemma med
barnen, och varit barnens enda trygghetspunkt. När man i sådana fall
sedan skickar tillbaks barnen blir de dubbelt lidande. Först tar man
barnen ifrån den förälder som alltid varit deras trygghet, sedan skickar
man dem till den förälder som barnen borde skyddas från. Man talar om
Barnens Bästa. Man talar om barnens rätt till båda föräldrarna, utan
att ge barnen rätt att välja bort en förälder som orsakar trauma och lidande.

Att den ena föräldern tilldömts vårdnaden för barnet i ursprungslandet
är ingen garanti för att vederbörande med full rätt kan föra barnet ur
landet, trots att Haagkonventionen ger föräldern den möjligheten.

Vårdnadsbegreppet skiljer sig från stat till stat och det verkar alltid
finnas utrymme för tolkningar till den bortförande förälderns nackdel.
Flera av mödrarna, som fört sina barn till Sverige, har haft vårdnaden
om barnet i ursprungslandet.

I samband med bortförandet har många länder som policy att omedelbart föra över vårdnaden till den Haagsökande föräldern, oavsett om denne visat lämplighet !

Om den bortförande föräldern återvänder till hemvistorten, överförs
alltså barnen till den Haagsökande i väntan på en eventuell ny
vårdnadsprocess.
Chanserna för modern att vinna i en sådan process är
närmast obefintliga, eftersom bortförandet talar till hennes nackdel.

Följden blir då att många kvinnor tvingas gömma sig på hemliga adresser,
av rädsla för att för alltid förlora sina barn till den part man velat
skydda dem från.

Haagkonventionen är mycket stark. Endast i de fall då andra konventioner
styrker ett återförande av barnen till sin hemvist, tas de i beaktande.


Svenska läns- och kammarrätter tillhandahåller medling mellan parterna
endast då medlingen förmodas leda till att barnen återförs till
ursprungslandet.

Mycket sällan tillåts en psykologisk utredning av barnen,
deras situation och önskemål.

Vittnen som skulle kunna styrka den bortförande partens version hörs nästan aldrig.

Centralmyndigheten ser till att den Haagsökande föräldern får hjälp,
tex kan den rekommendera en bra advokat. Den som är anklagad för
kidnappning får ingen sådan hjälp.

Fallen anmodas att behandlas med stor skyndsamhet av domstolarna för att
inte förbindelserna mellan staterna ska bli lidande.

Särskilt i de ärenden som gäller USA ser man, enligt UD, till att
fallen expedieras så snabbt som möjligt.
Allt detta sammantaget innebär att möjligheten för den flyende föräldern
att få rätt är nästan obefintlig, även om intentionen varit att verka
för Barnens Bästa.

Vi hör ständigt om fall då en arabisk far rövar bort svenska barn till
en osäker tillvaro i ett muslimskt land som inte har skrivit under
Haagkonventionen. Vi förfasar oss över svenska myndigheters flathet och
oförmåga då det gäller att återföra bortrövade barn till Sverige, liksom
att vi anser att det tar alldeles för lång tid för myndigheterna ;
polis, åklagare och UD att reagera och skyndsamt handlägga ärendet och
återföra barnen. (Se fallexempel Zanna Gregmar).


I samma anda kan man då även förfasa sig över den ivrighet svenska
domstolsväsendet tycks visa då det gäller att skicka ut barn till en
osäker tillvaro i hemvistlandet.

Det tycks inte finnas vare sig tid eller motivation att från
myndigheternas sida verkligen sätta sig in i och snabbt engagera sig i
dessa fall och således sätta Barnens Bästa i första hand.

Sverige har även genom ratificerandet av FN:s Konvention om barns
rättigheter förbundit sig att sätta barnens bästa i främsta rummet.

Visst krävs lagar och konventioner för att ge barnen trygghet. Men man
får inte missbruka den goda tanken bakom Haagkonventionen genom att
generellt tillämpa den även i fall då den går stick i stäv med Barnens
Bästa och i realiteten skadar barnen i stället för att hjälpa dem.

Det kan inte tillräckligt ofta påpekas vikten av individuell behandling i varje enskilt fall.

Man får inte använda Haagkonventionen bara för att den ska användas
utan att ta möjligheten av 12 § punkt 2* i seriöst beaktande.

Man måste förstå att det inte är för Barnens Bästa att skiljas från den
förälder som alltid haft huvudansvaret för dem och till vilken de har
starkast knytning, bara för att den föräldern begått en felaktig
handling i syfte att skydda sitt Barn.

Fall: Madeleine A

Har varit gömd med sonen sedan december 1997.
Svensk kvinna som varit bosatt i Australien i 12 år. Madeleine har
alltid haft vårdnaden om sin nu 3-årige son, som bara träffat fadern
ett fåtal gånger. Fadern lämnade dem 2 månader efter sonens födelse.
Fadern (som länge använt sig av droger) fick efter Haag ansökan
omedelbart ensam vårdnad i Australien om sonen.
Madeleine har då inte ens umgängesrätt där med sitt barn.
General Attorney´s Office i Sydney, har bedömt vårdnaden av sonen enligt
den gamla vårdnadslagen som upphörde 1996, de säger felaktigt att
det var delad vårdnad.

Madeleine har via UDs rekommendationer fått kontakt med och fått ett
långt intyg från f.d domaren, expert i Haagkonventionen Prof. Peter Nygh
i Australien som är expert på och skrivit en bok om hur den nya
vårdnadslagen (som trädde i kraft 1996) skall tillämpas.
Han förklarar att det står utanför alla tvivel att Madeleine har vårdnaden.
Madeleine har inte tillåtits använda sig av sin bevisföring som säger att hon hade
ensam vårdnad av sonen och att följaktligen inga grunder för ansökan enligt
Haagkonventionen föreligger.
Madeleine har inte heller tillåtits använda sig av vittnen som kan
intyga faderns drogmissbruk.

Länsrätten i Malmö dömde att överflyttning av sonen till Australien
skulle ske omedelbart, med polishämtning.
Madeleine och pojken var alltså tvungna att gömma sig medan hon överklagade domen.
Kammarrätten stöttade Länsrättens beslut. Man har ansökt om
prövningstillstånd i Regeringsrätten, och under tiden fortsätter de att
vara gömda.

Länsrätten i Malmö De 17/12 1997 Mål nr 14 45 8 -97
Kammarrätten i Göteborg De 18/2 1998 Mål nr 77 98 - 98
Lagligt ombud: Anders Falk
Polishämtning av barnet har yrkats

Fall: Anna Axelsson

Svensk medborgare, 4-årig son svensk medborgare. Pappan Argentinsk
och Spansk medborgare
Anna och hennes treårige son är båda två Svenska medborgare. Pojkens
far är Argentinsk medborgare och har varit bosatt i Sverige tillsammans
med Anna och pojken.
Pappan har suttit av ett fyra månaders fängelsestraff i Sverige
för att ha misshandlat Anna.

Under tre månader 1996 bodde de i Spanien pga Annas utbildning. Efter mycket bråk
reste Anna hem med pojken. Fadern ansökte från Spanien om överflyttning i
Länsrätten i Karlstad som dömde att pojken skulle överlämnas till
pappan.
Anna överklagade hos Kammarrätten som stödde Länsrättens
beslut. Ansökan om prövningstillstånd i Regeringsrätten avslogs.
Pojken hade nu inte sett sin far på ca 1 1/2 år och talade bara
svenska. Pappan talade bara spanska.

Anna åkte till Spanien med sonen i Juli 1997 och kämpar vidare i spansk
rätt, (med svensk rättshjälp) En familjedomstol i Alicante har bestämt
att man ska ha gemensam vårdnad om sonen. Sonen vill inte vara hos sin
far eftersom denne slår honom. Pappan och pojkens farmor har även
slagit på Anna då hon kommit för att hämta sonen. Anna har gjort
polisanmälning, men man anser fortfarande att vårdnaden om sonen ska
vara gemensam, eftersom detta är norm i Spanien.

Man har i dagarna bestämt att börja om från början med fallet som
beräknas ta ett år.
Anna har i Sverige dömts att betala vite med 25.000 kr eftersom hon inte
lämnade ut barnet till pappan i Sverige utan i stället åkte tillbaka
till Spanien med barnet så att vårdnadstvisten kunde handläggas i spansk
domstol.
Under tiden är Anna och hennes son tvungna att bo kvar på en plats de
inte har någon knytning till, utan släkt och vänner. Båda två mår
mycket dåligt.

Länsrättens i Älvsborg de 1997 - 04 - 03 Mål nr 4253
Kammarrätten i Göteborg de 1997 - 06 - 13 Mål nr 2230 - 1997
Legalt ombud : Eva Rosen Eriksson

Fall:  Zanna Gregmar (svensk medborgare)
(Två döttrar födda -88 och 92, dubbelt medborgarskap)

Svensk kvinna gift med amerikansk man. Zanna hade alltid varit hemma
med barnen. Zanna tog med döttrarna till Sverige i sept 1996, efter
många års trakasserier inom äktenskapet i samband med mannens drog och
alkohol-missbruk som slutade med att hon och barnen blev utslängda
från familje-hemmet.
Zanna folkbokförde sig och barnen omedelbart
efter ankomst i Sverige. Fadern ansökte om överflyttning av barn enl.
Haag, och fick därmed omedelbart ensam vårdnad om barnen i USA.
Zannas mor blev uppringd av polis från Hollywood som hotade dottern med 5-25
års fängelse för kidnappning.

UD skickade brev till Zanna, adresserat till fel namn där hon uppmanades
att omedelbart ta kontakt med Madeleine Beronius på ett angivet
telefonnr. som sedan visade sig vara Fru Beronius hemnr, där hon aldrig
var anträffbar.
Zanna ringde till sist UD.s huvudväxel och fick veta att de fått ett
samtal från en skånsk kvinna som de antog vara vän med Zanna.

Med anledning av dennas generella förfrågningar om Haagkonventionen antog
UD att Zanna höll sig gömd och tänkte lämna landet. Man hade därför
larmat Länsrätten i Malmö, som stod beredd att inom en timme rycka ut
och sätta barnen i fosterhem i väntan på att man bestämde när barnen
skulle skickas till sin far.


Sedan beslöts i Länsrätten i Malmö,att Zanna fick behålla sina barn i Sverige,
mycket tack vare att hon kunde uppvisa psykologintyg från flera
års familjeterapi med den mycket störde maken.
Maken överklagade och kom till Sverige i samband med Kammarrättens förhandlingar.


Efter förhandlingarna tog mannen flickorna och flydde ur landet. Zanna
polis-anmälde omedelbart. Han spårades till Köpenhamn men tilläts ta ett
plan till London, pga att en åklagare i Helsingborg inte förstod de
domslut som presenterades för honom. När han slutligen förstod sin
grava felbedömning var fadern på väg till England.
Zanna och hennes familj var hela tiden aktivt sysselsatta med att kontakta och påskynda
Engelsk polis, Interpol samt åklagar och polismyndigheter, så att de
skulle agera snabbt nog.


Zanna fick veta att hon själv var tvungen att framträda inför engelsk
domstol i London för att få tillbaks sina barn. Hon blev tvungen att
skaffa fram en engelsk advokat omedelbart. Hon var inom tre timmar
tvungen att skaffa fram pengar till flygbiljetter till sig själv och
barnen. Hon förhörde sig bl.a. med Svenska Ambassaden i London för att
be om ett lån, och fick veta att det hade man verkligen inte resurser
till. Man kunde be ”Socialen” om hjälp men det skulle inte gå snabbt
nog. Om inte Zanna inställde sig i Rätten i London omedelbart, var
risken stor att barnen skulle skickas ut till USA, där fadern ju hade
full vårdnad.

Tack vare Malmö Aviation och deras människovänliga styrelse, fick Zanna
möjlighet att hämta hem barnen. Flygbolaget bjöd både henne och barnen
på biljetterna samt på biltransport under hela tiden i London !
Men Zanna var ju efterlyst i USA och riskerade sin egen frihet genom att
åka till London. Engelska myndigheter hade mycket väl kunnat lämna ut
henne på begäran från USA.

USA hade skaffat fram en advokat med stor erfarenhet av Haagkonventions
ärenden, medan den advokat som Zanna blivit rekommenderad genom
Ambassaden inte visste särskilt mycket om konventionens utformning och
tillämpning.
USA försökte att öppna ett nytt Haagärende i London, men detta ogillades
av rätten.
Zanna fick lov att återvända till Sverige med sina döttrar, mannen kvarhölls
i engelskt fängelse.

I Sverige vann Zanna så småningom i Kammarrätten. Fadern ansökte om
prövningstillstånd i Regeringsrätten som inte tillät ny prövning.
Fadern dömdes i Tingsrätten i Landskrona för egenmäktigt förfarande med
barn, men blev frisläppt eftersom man ansåg att han suttit av tiden
under sina 5 månader i engelskt fängelse.( Man började med att kalla
brottet för "grov egenmäktighet med barn", men fick ner det till
"egenmäktighet med barn", bland annat pga att det ansågs som förmildrande
omständighet att Zanna var anklagad för samma brott i USA.)
(Att jämföras med att Zanna är hotad av 5 - 25 år för samma brott i USA.)

Länsrätten Malmö De 97 02 13 Mål nr Ö 9710 - 96
Kammarrätten Göteborg De 97 06 13 Mål nr 1344 - 1997
Lagligt ombud : Eva Rosen Ericsson
Polishämtning yrkades

Fall: Valentina

Rumänsk medborgare, bosatt i Sverige. En 3 -årig son. Fadern isländsk
Valentina har bott i Sverige sedan 1994 och hon födde sin son här.
Eftersom mannen mestadels arbetade på annan ort, hade Valentina och
barnet alltid varit tillsammans, och haft minimal kontakt med fadern.


Efter att mannen misshandlade Valentina och även sonen i augusti 1997,
polis-anmälde hon honom och flyttade till annan adress med sonen.
Vid ett umgänges tillfälle i jan -98 tog mannen sonen och flydde till
Island.
Valentina polisanmälde, men fick mycket litet hjälp av myndigheterna.
T.ex ville inte åklagaren hjälpa till med att
kontrollera med flygbolagen att mannen verkligen åkt till Reijkyavik.

Tingsrätten i Landskrona rubricerade detta fall som "egenmäktigt
förfarande med barn" åberopande Zanna Gregmars fall, trots att inga
förmildrande omständigheter kunde anses föreligga för mannen i detta fallet
.
Valentina och hennes advokat lyckades själv lokalisera mannen och
övertala honom att komma tillbaka till Sverige där polisen ställde upp
och hämtade honom. Man behövde således inte gå vidare med Haagärendet
.
Utan Advokatens högst aktiva insatser hade det dröjt månader innan man
fått hem pojken med hjälp av Haagkonventionen, och man kan bara gissa
sig till de trauma som blivit påföljden därav.


Tingsrätten Landskrona
Lagligt ombud : Eva Rosen Eriksson

Fall: Henriette P
son född - 95, dotter född -96. Fadern Amerikansk.

Efter ett mycket stormigt förhållande och en levnadssituation som var
olidlig, åkte Henriette till Sverige med barnen. Hon hade inget socialt
skyddsnät i USA. De levde fattigt i slumområde.
Maken had stoppat henne från att få en individuell
laglig status / arbetstillstånd o. dyl.

Maken hade misshandlat och varit aggressiv emot både henne och barnen
och hade stora drog och alkohol -problem, (Mannen hade suttit i fängelse
bl. a för knarklangning och stölder innan han träffade Henriette).

Paret hade en överrenskommelse att hon skulle få åka hem till Sverige om
deras förhållande inte blev bättre, detta vitsordas i psykologintyg.

(Trots detta anmälde mannen henne för kidnappning då hon åkte)
Henriette vann fallet i Länsrätten då man fann att en allvarlig fara för
barnens kroppsliga och själsliga hälsa förelåg.
Mannen överklagade till Kammarrätten där han vann.

CRICH undersöker just nu vad som hänt sedan överflyttandet till USA


Länsrätten i Jämtlands Län De 1997 - 04 - 18 Mål nr 269 - 97
Kammarrätten De 1997 - 07 -17
Mål nr 12 96 - 1997

Lagligt ombud : Kjell Åke Sundelin