Berättare: Fru Stina Burqvist, Hven 63 år

Innan sjön blev invigd, brukade "strandvaskarna" hänga sig på folk för att de skulle gå med dem till kyrkogården. En som fått en sådan på ryggen blev så rädd att han släppte sig. Då sade strandvaskaren: "Bli still mens ja springer efter min hoftång ach hammarslägga så ska jag snart göra dig tät i magen". Man skulle visst kunna slå dem (strandvaskarna) ifrån sig vid korsvägar...
Strandvaskare = ilandflutna drunknade..

En man stod och hängde på kyrkomuren och tittade in. En annan som var full av spektakel, kom och fick se honom. Han smög sig bort och kastade honom över muren. Det var en strandvaskare..

Uppe på Gallehögen finns en sten sorn vänder sig var gång den luktar nybakat bröd. Likaså en trappsten vid Kyrkbacken..

Kyrkan skulle egentligen inte stå där den står nu. Men det de byggde om dan blev flyttat på natten upp till den plats där den står. Till sist byggde de den där.

Ett sällskap satt hos prästen. Man talade om att va mörkrädd. Då sade prästen att han hade en piga som inte var mörkrädd. Han kallade på henne och bad henne att gå till kyrkan och hämta en bok.
En annan gick före och höljde sig i ett lakan. När pigan kom fram och gick till altaret stod han där och sade: "Jag är änge1n Gabriel!" -"Ja e prästens piga och du kan kössa mig i ännen", svara pigan.

Vad gör di pau Hven när det regnar? (Di låter det regna...)

Strandvaskare flöt iland här. De hängde sig på ryggen på 1evande varelser. De ville i vigd jord.
Det hände mycket här på Hven. Gick man med dem till kyrkogården blev man fri....

En natt jag kom ifrån missionshuset såg jag ett ljus som flög från punkt till punkt mellan Bäckviken och Haken. Det var väl den mycket omtalade Bäcka- mannen...

Om man gräver ner ett djur på ett ställe uppstår där lågor. Smen Ols fru fick ett missfall och grävde ner det i trädgården. Varje kväll såg man sedan ett ljus över den platsen. De grävde upp det och gick till kyrkogården med det. Sedan såg man intet ljus mer...

Flygande Holländaren talades mycket om förr i tiden. Han försvann alltid strax man fick se honom.
Han skulle ha begått ett farligt brott.

Finnarna kunde själva skapa vind. Två finnar kunde komma länsande för god vind från var sitt håll. Den gick längst fram som hade den starkaste trolldomen. För den andre brakade riggen.

"Skeppet Refanut": En gång kom här ett skepp in i Öresund som var så stort att det inte kunde gå genom Drogden.
Då lade det back och lossa på barlasten. Därav blev Hven på ena sidan och Saltholm på den andra. Skeppet var så stort att när gastarna gick upp i masterna för att rigga, som ungdomar, kom de ner igen som gamla gubbar...

Det var en gång två jättar som togo jord i Hildeshögs dalar för att bära till Danmark och fylla Nivå bukt. Då de kommo mittsunds sprack påsen och all jorden ramla ut. Därav blev ön Hven.

Berättare: Lantbrukare Samuel Westerlund, född i Landskrona och ända sedan ungdomen bosatt på Hven. 81 år.

Tycho Brahe var en folkförtryckare. Han hade trälar under sig på Uraniborg. Slottet blev nedrivet av danskarna.
En prästman Engdahl, åtog sig att gräva upp ruinerna och honom kan vi tacka för de minnen som nu är kvar. Tycho hade en dvärg som alltid satt vid hans fötter och ofta gav honom råd.

Tycho kunde se rnänniskors öden i stjärnor. Så ville Fredrik den 2e ha honom att utse sin sons öden. Men Tycho trodde inte på sig själv som astrolog. Vid ett stort gästabud ville han inte gå ut och kasta sitt vatten, när han sen till slut gick ut, kunde han inte. Åtta dagar därefter dog han.

Vi talar också om Tycho Brahe-dagar. På sådana dagar får man ej lov att göra något, varken köpa eller sälja något.

I Gallhögen, som vänder sig var gång den luktar nybakat bröd, skall en människa som hette Gall eller Glad ha blivit begraven. Ursprungligen skall det ha varit tre högar, som antogos vara offerhögar. Det var säkert en begravnings- plats. Man har grävt i den uppifrån och då stötte man på en sten och stannade. Högen har därigenom blivit vidare och 1ägre. Man skall aldrig lägga sig att sova på Gallhögen.

(Gallehög, vid golfbanan).

Upptecknat av: Pehr Johnsson, 1923.

Kyrkans läge:
Det är väl knappast någon främling, den där kommer hit till Ven, som icke känner sig förvånad över att kyrkan blivit förlagd till den plats där den har sitt läge, sydöstra spetsen av ön. Visserligen är den kyrkan numera öde, men det är icke så särdeles många år sen den användes.

Orsaken till att den där skall ha fått sin plats skall vara den, att en koloni med fiskare voro boende i det lilla fiskeläge, som är beläget alldeles nedanför kyrkan utmed stranden. Dessa hade kommit över från Danmark och där blivit kristnade. De hemställde därför också till den herre där inne, som under den tiden hade besittningsrätt till ön, att få bygga en kyrka där. Och det biföll denne, helst så mycket mera, som han själv hade låtit döpa sig och blivit en kristen. Därför är det ganska naturligt, att de förlade detta tempel så pass nära invid den plats där de voro boende som möjligt.

Troll:
När öborna på Hven väl hade fått sin kyrka färdig och en klocka upphängd i denna oroade de därmed de troll, som voro boende i trakten. Ett av dessa nödsakades att bege sig över till Norra Seland och slog ned sina bopålar häri emot Skagen. Därifrån kastade detta troll en stor sten mot kyrkan under tanke på att helt slå ned denna. Detta lyckades emellertid icke utan föll stenen ned på något avstånd. Där har den ock ända in i senare år fått ligga kvar. Nu är den helt söndersprängd och bortförd.

Byliv:
Sedermera, då hela ön var bliven kristnad flyttade man klockan upp i mitten av S:t Ibbs by, där den också ända tills för några år sedan fått stå kvar, då den nya kyrkan uppfördes, och klockstapeln den är fortfarande belägen där, ehuru den icke rnera begagnas. På den tid när detta var förhållandet och det här ringdes, hörde man det över hela ön, vilket icke skulle varit förhållandet, åtminstone med östra och nordöstra delen av ön, ifall den varit belägen i den gamla kyrkan.

Invid den plats där klockstapeln står har också byn sin grustäkt, varför här är en allmänning. Förr då det var byalag och åldermansstämmor brukade också åldermannen att stå där då han tutade i byhornet och manade bönderna att komma tillsammans, antingen det gällde gille eller bystämma. Jag tror också även då det hölls auktioner.

Troll:
Det ligger en stor ättehög söder om Husvik vilken gemenligen kalldes Galleshög av de gamla. Orsaken därtill skall vara den att i samma hög en jätte ligger begraven vid namn Galle. Förr brukade det vara troll i den högen och de gamla talade om, att den var under julafton upplyftad på guldstöttor, sh att alla trollen kunde dansa därunder.

De gamla talade också om att förr var det tolv högar på Ven. Nu är det blott två. Alla de andra äro borta. Den ene av de kvarliggande högarna är belägen alldeles invid Kungsgården, mellan denna och den nyuppförda prästgården. Vid denna tyckte man sig förr se ljus lysa, varför man trodde en skatt där var nedsatt.

Den äldsta gården:
Den äldsta gården på Ven är den, som är belägen vid sjöns sydöstra udde, mitt emot Landskrona. Den har legat där ända sedan enskiftet under början av 1800 - talet ägde rum. Då blevo visserligen även de andra gårdarna, som icke ligga framme i byn utflyttade, men de har sedermera blivit ombyggda.

Men den andra har alla längorna kvar, som då uppfördes. Före enskiftet låg hela byn samlad framme i byn, och det fanns icke en gård annorstädes på ön. En del av denna var under bemälta tid beväxt med skog, men denna är för länge sedan huggen och, marken är odlad. Icke ens Kungsgården har någon sådan.

Tycho Brahe:
Under den tid Tycho Brahe var härskare på Uraniborg skulle alla bönder och torpare göra dagsverken til1 honom, detta både med körslor och på annat sätt. Och denna annars berömda man var sannerligen icke någon bäste bror.

Han körde med bönderna alldeles förfärligt. Aldrig fick han tillräckligt arbete utfört och de fingo gå som slavar vid hans många nybyggen, som han hade i gång.Slutligen gick det så långt att de fingo klaga hos danske kungen. Och denne drev honom till slut från ön. Men den som kom efter skall icke ha varit bättre.

Bönderna på Ven voro förr i världen utsatta för mycket slaveri från hänsynslösa herremäns sida. Ä1dre personer brukade omtala att det spökade förr i närheten av Kungsgården. Man såg varjehanda egendomliga skepnader därstädes, vilka man icke kunde på ett nöjaktigt sätt förklara.

Och det är sannerligen icke att förvåna sig över. Sådan dålighet har man förnummit av mindre än så.
(Berättat av Anders Jönsson, S:t Ibb, 15/10-1923)