Månadskrönika om livet på den underbara ön Hven ( Ven ) i Öresund av Ulf Malmqvist

AUGUSTI

Det är augusti. Det hände sig att jag hade en poesiuppläsning tillsammans med Amorkvartetten på konstnärsgården Marielund på Hven. Kvällen var ljum, mörkret lade sig sakta över ön. Efter en dag där skurarna hade avlöst varandra klarnade plötsligt kvällen och solen blev hängande en god stund över den danska kusten.

Amorkvartettens toner spred sig över nejden, bars långt i den fuktmättade luften. Vi som medverkat i kvällens program hade en eftersits i caféet. Samtalen kom att handla om kompositioner; musikaliska, lyriska och likheterna dem emellan samt - oundvikligen - överlevnad.

De existentiella undertonerna förstärktes i den sena augustikvällen. Hur överlever man på sin konst? Finns det ett svar på denna eviga fråga fann vi det aldrig. Utanför fönsterrutorna gled ett ljusare mörker långsamt in i det som är nattmörker. Samtalen avklingade ett efter ett.

Kvar fanns några ljusa partier av Haydn som hävdade att frågan om överlevnad var fel formulerad. Fast då hade vi redan skingrats för natten.
( Ulf M. ) ( Email )

JULI

Det är juli. Dagarna lägger sig en smula slumpmässigt intill varandra. Just nu finns väldigt lite av krav. Gräsmattan ska klippas förvisso. Barnens ska ha mat. Några artiklar väntar på att skrivas.

Det finns en sällsam frihet i detta - att stanna upp och fråga sig vad det är för en veckodag: om det är en tisdag eller en torsdag? Och inse att svaret egentligen inte spelar någon roll. Det finns dagar att slösa med, det går att låta timmarna ansvarslöst rinna mellan fingrarna, i alla fall under de första veckorna av semestern.

Jag packar flakmoppen med barn, filtar, transistorradio och en korg med lunchmat. Vi åker ned till Kyrkbackens strand.

Där finns, osynlig för blotta ögat men av hävd, en begränsad bit strandlinje reserverad för dem som lever hela eller större delen av året på Hven. Förr fanns här en brygga, men den är riven nu. Ingenting erinrar om att just denna del av stranden skulle ha något slags exklusivitet för hvenbor, men så är det. Det är ungefär som på morgonpendeln från Landskrona till Malmö; man har sina bestämda platser: gud nåde den som…

Ibland kommer det dock någon aningslös stackare och slår sig ned. Ovetande. Det tål att noteras: dagarnas namn kan kvitta, men de oskrivna reglerna bör man ge akt på, även under semestertider och i synnerhet på öar och på Pågatåg.
( Ulf M. ) ( Email )

JUNI

Det är juni. Det är dagar som tar allt större del av dygnen i anspråk; mörkret får vända i farstun. På Hven finns det ett alldeles speciellt ljus, som är svårt att översätta till ord. Fast de som sitter i backarna med sina akvarellblock vet att värdesätta det.

Det är som på Skagen, tänker jag - men besinnar mig. Det är inte som på Skagen, men det är ändå någonting speciellt med ljuset. Någon har förklarat för mig, någon som äger en konstnärs blick, att detta speciella ljus beror på det omkringliggande sundet, av vattnets blänk och återspegling.

Möjligtvis inbegrep han även backafallen i sin teori. Att ön drar till sig konstnärer står dock klart, och många kommer för ljusets skull. Det är någonting visst med att äga ett alldeles speciellt ljus.

Man vet inte riktigt vad det är man äger. Man går omkring i vardagen, hukar under plikterna och räntorna. Men så kommer plötsligt ljuset, det som inte låter sig kläs i ord. Det outsägliga. Det är en rikedom, även för den som inte hanterar pensel och palett.
( Ulf M. ) ( Email )

MAJ

Det är maj. Böckerna kan följa med ut. Det väldiga utomhuset står öppet och jag läser Magnus William-Olssons nya dikter i takt med äppelträdens blomning.

Ön står på vid gavel. De gula hyrcyklarna rullar alltmer ihärdigt på landsvägen. Sommarhusen börjar röra på sig igen efter vinterdvalan: de tar ett steg ut i solen. Främmande dialekter hörs i de ljumma kvällarna.

Nu börjar livet på ön att fortgå i ett annat tempo - den jämna lunken övergå i en annan takt, som ännu känns en smula främmande. Som om jag låg ett steg efter, avsiktligt dröjande.

Kanske är det ett ålderstecken: misstron och intoleransen som kommer smygande med medelåldern. De elva nya fritidshusen som byggs nere vid Norreborg får klä skott för min gubbiga grinighet.

De högljudda skolklasserna som far förbi spänner jag blicken i. Upptäcker till min förvåning att jag betraktar eleverna som långhåriga och slarvigt klädda skrikhalsar.

Jag gör nog bäst i att stanna under äppelblomstren med Magnus William-Olssons nya dikter ytterligare en tid. Tills jag har vant mig vid det nya.
( Ulf M. ) ( Email )

APRIL

Det är april. Ljuset kommer tidigt nu. Morgonpromenaden ned till Bäckviken tar exakt 26 minuter om steglängden är den rätta. Tiden är viktig: färjan lägger ut 7.00 och inväntar inte någon senkommen flanör. Därför är det noga att ge akt på steglängden när morgonen överväldigar. Det är så lätt att låta sig hejdas, fördröjas av en vy som är välbekant men samtidigt - i det första vårljuset - så ny och annorlunda. Landsvägen ligger övergiven ännu en liten tid. Jag brukar hinna ungefär halvvägs innan de första bilarna spräcker tystnaden. Som förresten inte är någon tystnad: "fågelsången är bedövande" skriver Tranströmer och morgonen faller honom i orden.

I höjd med Ekobacken öppnar sundet sin vy ned mot bron. Den avtecknar sig som ett känsligt pennstreck ungefär mitt i bilden. Allt är egentligen en fråga om perspektiv. Nu bär det iväg nedåt. Lyttkensgården passerar jag med raska steg, tar mig smidigt förbi Ninna och Glenns lömska gås, går med spänst nedför Bäckviksbacken och når hamnplanen. Exakt 26 minuter. Här börjar dagen.
Ven i april
( Ulf M. ) ( Email )

Mars

"Ändå vet man ingenting…"
Kvinnans ord dröjer sig kvar i mitt minne. Med ett vemodigt ansiktsuttryck vände hon sig till sin manlige bekant och uttalade orden. Morgonen grydde över hamnplanen i Bäckviken, Hven. Vi stod i gråvädret och väntade på båten. De nyckfulla vindarna i mars hade "Ändå vet man ingenting…" Kvinnans ord dröjer sig kvar i mitt minne. Med ett vemodigt ansiktsuttryck vände hon sig till sin manlige bekant och uttalade orden. Morgonen grydde över hamnplanen i Bäckviken, Hven. Vi stod i gråvädret och väntade på båten. De nyckfulla vindarna i mars hade blåst upp under natten, tagit fart i gryningen och nådde nu kulingstyrka från sydväst. Ute på sundet såg vi m/s Stjärneborg kränga fram på sin färd från Landskrona.

Snart skulle vi befinna oss där ute. Ovillkorligen. Det är så det är att bo på en ö. Någon annan väg än vattenvägen gives ej. Morgonens existentiella val reduceras till frågan om man ska göra överfarten eller ej. Det var detta kvinnan och hennes manlige bekant diskuterade. Det avgörande är, hävdade kvinnan bestämt, är inte hur hård vinden är - snarare från vilket håll det blåser. Mannen nickade tveksamt, oviss om hur han skulle tolka hennes ord. "Ja, du som reser så ofta borde väl veta" sa han lite dröjande. Hon nickade och tillade med en smula mildare tonfall: "Ändå vet man ingenting…"
( Ulf M. ) ( Email )

Februari

Det är februari.
Den sjunde dagen är för vila. Råkorna däremot tar ytterligare ett varv över fältet. Som mörka skuggor flyger de, medeltida i gråvädret. Ön rör sig långsamt genom dagen. Ute i sundet stävar fartygen, de tar god tid på sig att passera. Dieselmotorerna hörs långt upp på land. Då och då en fredlös ton som brölar ur diset. Det övriga är inte så mycket att orda om. Jag följer stigen bort mot Hakens fyr. Här har vinterstormarna gått hårt fram. Tång och musselskal, drivved och bråte ligger högt upp mot tomtgränserna. Nu är här lugnt och stilla, sundet ligger i bleke.

Men spåren förskräcker och stigen är fördärvad. Jag letar strandfynd ett tag, river runt i bråten utan framgång - står upp till anklarna i det som stormen lämnat efter sig. Fyren reser sig oansenlig, slänger ut en skäppa ljus i sundet efter behag. Strax utanför ligger ett av sundets djupaste partier - Vensänkan - med ett djup på 45 meter. Fast det syns inte på ytan. Den här dagen är dramatiken nogsamt förborgad.
( Ulf M. ) ( Email )

Januari

Lyrikkrönika Augusti

Vårbokfloden är överstånden och med facit i hand är det lätt att konstatera att det blev en ganska slätstruken vår - i alla fall med avseende på lyrikutgivningen. Utropstecken har funnits:

Sven Alfons postuma diktsamling "Winckelmanns död", Tuija Nieminen Kristoferssons "Dikt i D:ets mage" och Ann Jäderlunds "Kalender röd levande av is".

Kristian Lundberg har under våren fortsatt sitt lyriska arbete med "Allt och denna lycka av ingenting". Fast å andra sidan är tre-fyra riktigt bra diktsamlingar ungefär vad man kan begära av en säsong. Till hösten är jag förmäten och önskar mig det dubbla.

Två intressanta debutanter har presenterat sig under våren. Pia Paulina Nykänens (-70) spröda och gåtfulla "Herbarium" är det svårt att värja sig mot. Med lite fantasi går det att se omslagets fläckar som blodsdroppar.

Ett brott antyds i samlingen, som en mörk fond till det ljusa och skira som är utmärkande för dikterna.Citat och dikter vävs ihop, ger och tar av varandra i samlingens olika avdelningar som är döpta efter olika växters latinska namn.

Det finns hos Pia Paulina Nykänen en fascination inför detta vackra som också kan vara dödligt; som till exempel Digitalis vars hjärtstimulerande verkan kan, i felaktig dos, vara mycket förödande.

Till det yttre är "Herbarium" en mycket tunn samling, som möjligtvis litar allt för mycket till det skira och spröda i stroferna. Men med hjälp av det som snarast låter sig beskrivas som en mordgåta skapar poeten en välgörande spänning i sin debutdiktsamling.

Som läsare anar man att svaret finns där inne någonstans, mellan raderna: "Det gror ett misstag/djupt i gräset//Det finns ett felslut/utan ände//Någon/aldrig funnen."

Magnus Ewerth (-64) debuterar med en samling som pendlar mellan prosans drivande språk och det närskådande lyriska, som i växelverkan tecknar ett porträtt av en frånskild man.

I "Var är jag begravd?" sker en rörelse från det destruktiva och kärlekslösa mot det livsbejakande. Främst fäster jag mig vid de passager - centralt placerade - där det manliga subjektet står som främling inför sitt barn.

Smärtan står tydlig i stroferna, trots att den försöker dölja sig bakom cynism och livsfientlighet. Magnus Ewerth rör sig, till synes obesvärat, mellan det prosaliknande berättandet och det centrallyriska.

Han kan i det mångordiga nå en visuell åskådlighet i miljöer och scener och i det centrallyriska borra sig ned i själsdjupet hos sitt subjekt. Hans debut visar att han äger både tyngd och bredd i sitt gestaltande. Det ska bli spännande att följa hans fortsatta författarskap.

Pia Paulina Nykänen: Herbarium (AB) Magnus Ewerth: Var är jag begravd? (AB)
( Ulf M. ) ( Email )

Lyrikkrönika MAJ

Att Lars Forssell presenterar en ny diktsamling får väl anses vara en litterär händelse av rang. Två välgjorda TV-dokumentärer kring författaren samt stor uppmärksamhet i "Centrum" understryker detta faktum. Det skulle vara elakt att beskriva "Förtroenden" som en rensning av byrålådorna, trots att den lösa konceptionen kan föra tankarna i den riktningen.

Här finns - förutom det rikhaltiga nyskrivna materialet - tidigare publicerade dikter, en översättning av Bertold Brechts "Barnkorståget", utdrag ur pjäser etcetera. Men diktsamlingen förvandlas under läsningens gång till ett slags manifestation av en livshållning och lyrisk attityd. Här återfinns i ett koncentrat Lars Forssells egenart som lyriker. Med lätt hand varierar poeten de storslagna ämnena livet, döden och kärleken, utan åthävor och med en enkel melodi.

Han finner dem i "Prins Hatt under jorden" och presenterar här den första av planerade sex sånger i ett lyriskt epos baserat på folksagan. Kärleken och döden ryms också i det rekviem över ett avlidet barnbarn som nu presenteras i bokform - svärtan och sorgen finns naturligtvis där, men också ljuset och en förtröstan som tycks så typiskt Lars Forssell. Mer än kanske någon annan svensk sentida diktare har Lars Forssell förenat sången med lyriken. Självfallet som visdiktare på 50- och 60-talen - men också i de senare samlingarna: inte minst i sonettsamlingen "Sånger" från 1986.

Musiken är ett bärande tema även i den nya samlingen: här finns både kantat, rekviem och slutsång. Omkväden och slutrim är frekventa inslag i diktningen. Stilsäkerheten är stor. I Lars Forssells åldrande ansikte dröjer sig den ungdomliga och spjuveraktiga blicken kvar. Den blicken är svensk litteratur mycket betjänt av.

En annan litterär händelse av rang är Ann Jäderlunds nya diktsamling "Kalender röd levande av is".I Dagens Nyheter ägnades den en hel sida där tre olika recensenter presenterade varsin anmälan av boken. En och annan debutant som står och mumlar i kulissen kan kanske börja fundera på det här med kulturredaktörernas sinne för proportioner. Ann Jäderlunds diktion är omisskännlig, hennes formspråk så unikt att det slår emot läsaren redan vid samlingens titel. "Kalender röd levande av is" är så till vida en lika emotsedd som förväntad samling.

Den nya diktsamlingen består av sex diktsviter. Delarna utgör en helhet där människokroppen, i synnerhet ansiktet, skärskådas. Mun, öga, hud, hjärta och eld är nyckelord i samlingen. Det närmast måleriska bildskapandet fångar en kropp som tycks upplösas, eller uppfyllas, av ljus. Nästan undantagslös finns det en färgangivelse i dikterna. Jag läser Ann Jäderlunds nya dikter som ett lyckat försök att beskriva det tolkande ögats förvandling från ett passivt betraktande till ett empatiskt medkännande - ett kärleksseende vars kärna återfinns i en central dikt: "Ditt hjärta i mitt öga hud/Mun öga i ögat öga/Hjärta bultande öga hud/Din mun över mitt hjärta öga/Flytande röda hjärta hud"

Det är en ljus kärleksdiktning som Ann Jäderlund presenterar i sin nya samling. Det är en diktning som sjunger snarare än talar och som fascinerar mer med sina klanger än sina sentenser. Det är en diktning vars innehåll knappast håller för ett återberättande.

Den finns bara i sitt exakta uttryck, en unik gjutform av idéinnehåll och form, tanken oskiljaktig från trokéerna och allusionerna. Hur det nu än är med kulturredaktörernas sinne för proportioner:Ann Jäderlunds nya diktsamling är en betydande samling framburen av en betydande poet.

Fredrik Nyberg gjorde en framgångsrik debut 1998 och presenterar nu sin andra diktsamling - Blomsterur. Den nya diktsamlingen är komponerad i ett stramt mönster, där dikterna är uppställda alfabetiskt - två dikter för varje bokstav. Varje titel består av ett latinskt växtsläktnamn.

Att titlarna äger växtsläktsnamn är ingen slump. Det finns en viss korrespondens mellan dikterna och den titel de underordnar sig, mellan text och växt. Linné dyker naturligtvis upp i texten, men också Wittgenstein. Nästan hand i hand vandrar de fram i Fredriks Nybergs idérika språkvärld. Naturen ges närmast grammatiska egenskaper. Ord sägs vara "en mörk hård ved". "Sommarens allt enklare kommatering" dyker upp under "Geranium" och i samband med "Karatas (Mill. fem.) drämmer poeten i med "Språket bestämmer det synliga".

Det blir under läsningens gång tydligt att det är ett slags metadikt som uppträder under de latinska växtnamnen, en dikt om dikten. Det finns stundtals en knastertorr ton i Fredrik Nybergs dikter som ger en god kontrast till det befriande vildsinne som gång på gång blommar upp i dikten. "Jag kukar ur" skriver poeten under "Zephyranthes (Herb. fem.)" och där, framme vid Z, tror man honom på hans ord. Men då är han å andra sidan nästan i mål. Med "Blomsterur" har Fredrik Nyberg tagit en framträdande position i den unga lyriken.

I Anne-Marie Berglunds "Jag vill stå träd nu" växer ett kvinnoporträtt fram.Samlingen består av en svit dikter som gestaltar ett destruktivt förhållande där kärleken bryter ned och förgör, istället för att hela och stärka. Det är det smärtsamma frigörandet från mannen och kärleken som poeten beskriver i samlingen, men också återskapandet av ett eget liv. Ironierna infinner sig fogligt i stroferna, svärtan lägger sig som sump i botten och kvickheterna glimtar till i ögonvrån.

Men ändå räcker det inte till fullt ut. När Anne-Marie Berglund lyckas som bäst når hon själva kärnvirket i existensen, men lika ofta ställer hon ett slags putslustighet i vägen, för att inte komma för nära. Hon kan svara "Jaså" när någon ropar från en avgrund. Hon kan göra sig bedrövlig när hon ställer sig framför skönhetsdisken med "Fröken med Vackra håret" på PUB. Det talspråksmässiga och direkta tilltalet, med ekon från både Kristina Lugn och Sonja Åkesson, vidhäftar ibland dikterna som ett urskillningslöst manér. "Jag vill stå träd nu" får betraktas som en alltför ojämn samling för att kännas riktigt angelägen.
-----------------------------------------------------

Lars Forssell: Förtroenden (Atlantis) Ann Jäderlund: Kalender röd levande av is (Albert Bonniers Förlag) Fredrik Nyberg: Blomsterur (Norstedts) Anne-Marie Berglund: Jag vill stå träd nu (Albert Bonniers Förlag)
( Ulf M. ) ( Email )